2013-12-16

Allmännytta.

Idag kom beslutet från Statens kulturråd om produktionsstöd till kulturtidskrifter för 2014. Staten prioriterar följande inom ämnesområdet arkitektur och design:

- Arche: 350 000 (höjt från 325 000)
- Magasinet BRUNO: 100 000 (inget tidigare stöd)
- Arkitekturtidskriften KRITIK: 75 000 (sänkt från 125 000, sänkt från 150 000 2012)

På två år har stödet till KRITIK halverats. Förra året sänktes stödet "utifrån kvalitetsskäl". Detta år motiveras beslutet såhär: "utifrån prioriteringar och jämförelse med andra tidskrifter inom närliggande ämnesområden".

Kulturrådets referensgrupp för stöd till kulturtidskrifter består av:

Håkan Forsell, forskare, kulturjournalist, Stockholm, ordförande
Henrik Berggren, författare, journalist, Stockholm
Torbjörn Elensky, frilansjournalist, Stockholm
Linda Fagerström, fil dr i konstvetenskap, Lund
Arne Johnsson, poet, bibliotekarie, Lindesberg
Lawen Mohtadi, författare, journalist, Stockholm
Malin Palmqvist, scenkonstkritiker, journalist, Frösön

---

Alltså: nu är det upp till oss. Medarbetare och läsare.
Eller annonsörer.

2013-11-06

KRITIK #21


Ledare
3xGöteborg och Higab / Peter Hallén
Swedish Deluge / Owen Hatherley
En pizza i Kärrtorp / Mikael Askergren
Klassiker: Göteborgs konserthus
Entré i en (o)möjlig framtid / Thomas Hellquist
Sweco och Rinkebystråket / Pär Eliaeson
Recensioner: Hammarkullen / Tidskrifter / Fasad i P1

---

DET AUTENTISKA

I ett litet och svagt sammanhållet göteborgstema i detta nummer finns en möjlig röd tråd i det autentiska. Peter Hallén ser på tre projekt i sin nya hemstad Göteborg, som alla har det kommunala fastighetsbolaget Higab och förnyelse av kulturarvet som gemensam nämnare. Som den svenska klassikern visas Göteborgs konserthus, göteborgsfunkisens dominant Nils Einar Erikssons mästerverk. I det vid Götaplatsen fysiskt närbelägna konstmuseet/Hasselblad center visas arkitekten och fotografen Jens S Jensens slutackord i hans fyrtioåriga bild- och textsvit från Hammarkullen.

I ett traditionellt modernistiskt förhållningssätt är det autentiska relativt oproblematiskt. Det finns en tydlig ursprunglighet och ett original, eftersom föreställningen bygger på en monokulturell och positivistisk tankefigur. I ett mångkulturellt och postmodernt sammanhang blir autenticiteten mer komplex och motsägelsefull, mer subjektiv och mer designorienterad. Föreställningen om det genuina och ursprungliga smutsas ner av (olika) erfarenheter och perspektiv, genom tid och rum. Det som till en början uppfattades som ursprungligt var möjligen inte ens avsiktligt och det senare tillkomna kan av olika skäl ha fått en starkare ställning genom påverkan av tid och omständighet. I ett sådant upplöst tillstånd framträder de olika konkreta designvalen som de enda fasta entiteterna, att förhålla sig till och värdera, och att i den aktuella samtida uppgiften reproducera. Att bara söka bestämma en autenticitet och förment återskapa den blir inget hållbart eller högkvalitativt alternativ, varken designmässigt eller historiskt.

Som tydligast blir detta i frågan om kulören på Gunnar Asplunds rådhustillbyggnad i Göteborg, som nu byggs om till stadshus. Göteborgs stad vill återskapa en färgsättning som man vill hävda är den ursprungliga som arkitekten Gunnar Asplund föreskrev. Denna färgsättning existerade bara ett fåtal år, innan den efterföljdes av rad olika andra, som har gjort betydligt starkare och mer mångfacetterade avtryck i Göteborgs och göteborgarnas minne och historia.

Tekniskt är det helt omöjligt att återskapa både färgmaterialet och kulör i det som hävdas som det ursprungliga, så den aspekten är helt dödfödd. Historiskt håller inte heller resonemanget och Asplunds (eventuella) ursprungliga kulörval, om man skall använda samtida vetenskapsteori. Osäkerhets- och de förmenta objektivitetsfaktorerna är för många. Och som ren design framstår den nu applicerade färgsättningen som svag och med otillräcklig verkshöjd, framförallt i relation till de senaste versionerna och i samspel med den äldre rådhusbyggnaden.

Internationellt ser vi många exempel på mer mångfacetterade restaureringar och förnyelser än vad som utförs i Sverige. Det främsta exemplet är fortfarande Neues Museum i Berlin, ombyggt och restaurerat av brittiske arkitekten David Chipperfield och restaureringsarkitekten Julian Harrap. I Neues Museum blandas rekonstruktioner med restaureringar och ny design. Eller snarare: gränserna löses upp mellan dem. Gemensamt är en otvivelaktig verkshöjd på alla ingående delar. Världsklass (på riktigt).

2013-08-09

Från en säker källa.


2013-06-30

KRITIK #20 + KRITIK 5 ÅR


Ledare: KRITIK 5 år
Hyperaktiv arkitektur / Dennis Dahlqvist
Slöjd i arkitekturen / Pär Eliaeson
Om: trafikseparering / Sara Westin
Kommentar: Husby / Pär Eliaeson
Linceowitz House / Dennis Dahlqvist
Visions - About slowness and other stories / Giulia Milza
Klassiker: Stockholms stadsbibliotek / Joakim Kröger
Posthuset 2.0 / Mikael Askergren
Är djursholmaren människa? / Mikael Askergren
Tvärstaden
Dear Process / Erik Torvén
Recensioner

---

KRITIK – FEM ÅR

Det går snabbt när man har roligt. Det känns inte som om vi har hållt på i fem år. Men om vi tittar i arkivhyllan har vi producerat en stor mängd text och bild inom ramen för KRITIK. Utsagor av analys och kritik som förhoppningsvis har påverkat och förbättrat svensk arkitektur.

KRITIK startade som en antites till en stelnad tidskriftsflora i arkitektursverige. Under resans gång har landskapet gradvis förändrats, inte helt utan KRITIK:s förtjänst. I takt med omgivningens förändring har också KRITIK förändrats. Vi har delvis andra ambitioner och målsättningar idag än de som var viktigast för oss vintern 2008.

Ambitionen från början har varit att våra artiklar skulle vara långsamma och möjliga att läsa om i senare skede, både som tidsdokument och som förutsägelser. För mig från insidan känns det som att den ambitionen varit framgångsrik. Jag kan själv fortfarande upptäcka texter och reportage i KRITIK:s katalog på nytt.

De glada och uppskattande tillropen från läsare och anhängare har ökat i frekvens med åren. Även om inte tillräckligt många köper KRITIK för att vi skall ha en god ekonomi så känner de flesta i arkitektursverige till oss. Vi har gjort ett avtryck. Vi finns på alla bibliotek och i alla arkiv, vårt bidrag till svensk arkitekturkultur är väl etablerat.

KRITIK:s innehåll har hållit sig ganska konstant genom åren, vi vill bidra till bredd, djup och nya perspektiv i arkitekturdiskussionen. För KRITIK:s skribenter och fotografer är i princip alltid formen fri, ämnet och konceptet bestämmer uttrycket. Utrymme för utförliga och fria resonemang är en bristvara i många kultursammanhang i media.

Man kan däremot inte säga att den yttre formen för KRITIK har varit konstant. Vår grafiska design har skiftat ofta och gärna. Jag vill se det som en otvungen och bekymmerslös inställning till formen, att formen lätt kan ändras om innehållet så kräver, i ett pragmatiskt sökande efter en form som på bästa sätt stödjer innehållet. Förhoppningsvis kan det också uttrycka en rörlighet och en flexibilitet som är positiv.

KRITIK:s nya kostym denna gång har möjligtvis ett allvarligare och mer genomgripande syfte och mål. I höst kommer KRITIK att ändra sin finansieringsmodell och distribution radikalt. I höst kommer vi att ta ett oundvikligt steg i KRITIK:s utveckling från ett alternativt fanzine till en etablerad kommersiell tidskrift. Utan att glömma var vi kommer ifrån. Vi hoppas att du vill följa med.

2013-05-05

I KRITIK får ni hela historien.

Mycket förtjänstfullt reportage av Elisabet Andersson i dagens SvD om den planerade moskén i Rinkeby. Den svenska arkitekturjournalistiken lever. Andersson lägger ständigt ribban högt och alla vi andra måste mäta oss med vad hon gör. Mer sånt!

Vi kunde dock ha varit utan den hängivna ikoniseringen av arkitekt von Celsing, med det magnifika helsidesporträttet mitt i artikeln som patriarkal och geni-mytologisk klimax. Man skulle vilja läsa en genusanalys av den framställningen. Den något kolonialt doftande inledningen är inte heller så välfunnen.

I ett oansenligt stycke i artikeln döljer sig den mest intressanta historien i sagan om moskén i Rinkeby:

"Tjänstemän på Stockholms stad hade föreslagit Celsing som tänkbart namn för Rinkebymoskén. Tidigare hade olika arkitekter skissat på moskén, på uppdrag av projektets styrgrupp. Men nu hade bygget fått stark uppbackning av Stockholms politiker, och ansvariga inom staden ville koppla in mer etablerade arkitektnamn. Förhoppningen från stadens sida var att moskén skulle bli en så kallad märkesbyggnad – ”vilket pinsamt uttryck”, fnissar Johan Celsing."

Celsing är den tredje arkitekten som ritat moské på uppdrag av Islamiska förbundet i Järva. Först ut var Johanna Wickström, som efter intimt samarbete med stadsbyggnadskontoret 2011 fick igenom en skräddarsydd detaljplan. Wickström förlorade uppdraget till Björn Sahlqvist, som Islamiska förbundet kopplat in som rådgivare, men som i förlängningen övertog uppdraget. Bytet till göteborgsarkitekten Sahlqvist, med flera mosképrojekt i Sverige innanför västen, sågs dock inte med blida ögon av Stockholms stadsbyggnadskontor med stadsarkitekt Karolina Keyzer i spetsen.

SvD:s till synes oskyldiga formulering ovan att stadsbyggnadskontoret "hade föreslagit Celsing" är i själva verket mycket vågad. Sveriges arkitekter:s tidigare förbundsdirektör Staffan Carenholm har (med rinkebymoskén som ett av de icke namngivna exemplen) påtalat det växande problemet. Stadsbyggnadskontor runt om i landet gynnar på otillbörligt sätt enskilda arkitekter så att tjänstemännen får de projekterande arkitekter som de önskar som motpart i planproccesserna. I Stockholm används kvalitetsambitioner som Arkitektur Stockholm som skäl för att manövrera ut oönskade arkitekter till förmån för de på kontorens "favoritlistor". Formuleringen "märkesbyggnad", som Celsing själv fnyser åt ovan, och sandlådebegreppp som "ikonarkitekt" härstammar från detta.

I fallet med Islamiska förbundet:s moské i Rinkeby lät stadsbyggnadskontoret under vintern 2011 förbundet förstå att det kompletta bygglov som ritats av Björn Sahlqvist inte skulle gå igenom och pressade på så sätt beställaren att byta arkitekt. Stadsbyggnadskontoret föreslog ett par arkitekter som församlingen kunde överväga att anlita istället. Att förbundet på detta sätt tvingades att med egna insamlade medel finansiera ännu en omfattande bygglovshanding bekymrade tjänstemännen föga.

Som ett skäl att avvisa Sahlqvist:s bygglov anfördes att det (högst marginellt) stred mot gällande detaljplan (baserad på Wickström:s förslag). När Celsing:s bygglov lades fram i slutet av 2012 stred det så mycket mot gällande detaljplan att tjänstemännen enbart av detta skäl formellt inte kunde godkänna det. Vilket inte hindrade politikerna i stadsbyggnadsnämnden att ändå bevilja bygglovet.

Byte av arkitekt under pågående projekt är alltid en känslig fråga, som är svår att reglera. Sveriges arkitekter:s etiska regler har försökt att fånga de viktiga frågorna. De föreskriver bland annat att "arkitekt som erbjuds att fullfölja, utveckla eller förändra annan arkitekts verk ska före åtagande personligen underrätta denne härom." I rinkebymoskéns fall har detta inte skett i samband med något av de två arkitektbytena.

Allt detta - och mer - i kommande nummer av KRITIK.


SvD 2013-05-05: "En moské blir till"
KRITIK #16/17: "Moské x3"
Tjänsteutlåtande SBK 2012-12-11
svd.se
svd.se

2013-05-02

Vi går mot ljusare tider.

Arkitekturmuseet är dött. Leve Artjitekturmuseet!

http://www.arkdes.se/
http://www.artjitekturmuseet.se/

2013-02-20

KRITIK #19!


Ledare: Sveriges Arkitekter
Pennygången / Pär Eliaeson
Stena och Pennygången / Håkan Thörn
Kasper Salin-priset / Pär Eliaeson
Arkitektonisk form / Thomas Hellquist
Det nya Lort-Sverige / Mikael Askergren
Stenstadsekologi / Mikael Askergren
Arkitektur för ett åldrande samhälle / Jonas E Andersson & Magnus Rönn
Tidskrifter

---

Det finns en företeelse som jag har för vana att kalla ”Filmkrönikansyndromet”. Det innebär att en förändring av någonting som man tycker fungerar dåligt faktiskt kan innebära att det blir ännu sämre. Detta syndrom kan få som effekt att man finner sig själv sitta och bittert sakna Orvar Säfström, Ingvar Carlsson eller Kristina Alvendal. Detta syndrom drabbar just nu vår ”intresseorganisation” Sveriges Arkitekter.

I princip hela ledargarnityret har bytts ut de senaste två åren. Det började med en ny förbundsdirektör: Catherina Fored. Sedan har vi begåvats med vad som kallas en ”arkitekturpolitisk chef” i form av Tobias Olsson. Ny förbundsordförande blev i vinter Jacob Sahlqvist. Allra senast har en ”kommunikationschef” också anställts, den i dessa spalter kände André Johansson. Sist på tur är byte på Arkitektens chefredaktörsstol. Per Landers ersättare är ännu inte tillsatt. Det kan alltså bli mycket värre.

2013-03-25:
Som sagt: det finns alltid en möjlighet att det kan bli sämre.

2013-01-28

Årets stolpskott.


Och vem skall man skylla det här på?
Inkompetent beställare eller obegåvad formgivare?

Arkitekten har sedan lång tid tillbaka en av Sveriges allra sämsta logotyper och tidningsdesign och nu har Arkitektur lagt sig väldigt nära med sitt nya koncept (som officiellt släpps på torsdag).

Sveriges arkitekter ger ut två publikationer och båda utmärker sig numera för utpräglat omedveten och lågkvalitativ formgivning. Skall man skratta eller gråta?

#dethärärintemittland

2013-01-07

Veckans våp.


Sveriges sämsta arkitekturtidskrift RUM damp ner på hallmattan i veckan. Dom har sedan en tid tillbaka börjat med temanummer (För att maximera och effektivisera annonsförsäljningen, då. Ingenting med RUM kommer ur några redaktionella ställningstaganden.)

Aktuellt tema: Betong. Frida Jeppsson Prime:s ledare sätter tonen. Hon lyckas rada upp att de allra mest välkända och utslitna flosklerna och fördomarna rörande betong effektivt, utan att behandla dom intellektuellt eller reflektera överhuvudtaget. Lysande exempel: "de grå ytorna som oftast förknippas med deprimerande 1960-talsarkitektur. Så vill få människor bo, om de får välja." Det enda som är deprimerande är att någon som kallar sig chefredaktör för en tidskrift som kallar sig arkitekturtidskrift uttrycker sig så år 2013. Resten av numret är lika okunnigt och provocerande ignorant. Som godbit kan nämnas att RUM utnämner Zaha Hadid till brutalist.

RUM excellerar i enfaldighet och aningslöshet tolv gånger om året. Den fortlever på att arkitekter tar emot gratisexemplaren och dyker upp på tidskriftens sliskiga sponsorevenemang. Då kan RUM presentera att tidskriften når till ett visst annonsvärde och annonser kan säljas. Ingen läser RUM för att det redaktionella innehållet är oumbärligt. Ingen läsare betalar för att läsa RUM. Om Sveriges arkitekter skulle säga nej till att vara gisslan och alibi åt RUM skulle tidskriften försvinna från medielandskapet fortare än kvickt. Kan vi inte ta det som ett sent nyårslöfte?