Man får vara nöjd med det lilla.

"Sent skall...", "bättre sent..." etc. Idag fick Peder Alton ändan ur vagnen och recenserade KRITIK #3(!). Finns inte ännu på Nätet, DN Kultur är lite sega med sådana saker.

Maken till dålig tidskriftsrecension får man leta efter, dessutom. Utgångspunkten är Askergrens briljanta text om Kalmar domkyrka, så mycket väderkorn har ändå den gamle. Men, Alton kan inte se förbi form och stilistik för att betrakta det väsentliga, hänger upp sig på inbillad "elitism" och förmodad gnällighet. Avslutar med vänlig klapp på axeln och hopp om tidskriftens överlevnad för det alternativa pittoreska alibits skull. Tackar(?). Visst reklamvärde får man hoppas på, i alla fall.

Får väl säga det igen: vad fasen spelar det för roll om en kritiker är positivt eller negativt inställd till sitt recensionsobjekt? Det väsentliga är väl ändå analysens intellektuella förtjänster och textens språkliga kvaliteter? Det är dom man bryter sig emot och som gör läsningen till någonting sinnligt och stimulerande och som gör att recensionen överlever sitt tidsbundna sammanhang. Kan man inte ta in text som (av goda anledningar) har taggarna ute eller som trevande svajar på målet och meningen har man stora problem som läsare med önskan om mervärde. Om man kräver tillrättalagd och utslätad pseudoödmjuk konsensusmylla att lägga sitt sedan decennier stelnade och förmultnade tankestoff i får man hålla till godo med den övriga arkitekturpressen.

Och vinnarna är.

Svenska arkitekturjuryer lämnar som vanligt mycket övrigt att önska. Kasper Salin-diton hade redan i och med nomineringarna gjort en helt platt figur. Hur spända var vi på vem som skulle få priset? Kalmar är den mest förutsägbara vinnaren. Visby hade varit mer intressant, men inte mer värdig. Med Visby som vinnare hade ett ordinärt och lite anonymt projekt lyfts upp och tvingat på sig ökad uppmärksamhet, så att fler kunnat tränga in i de kvaliteter som inte är så uppenbara. Mitt i all lättja och antiklimaktisk vånda hade ändå priset kunnat göra lite nytta. Mitt råd till rastlösa och frustrerade juryer: underskatta inte ett pris inneboende politiska och propagandistiska potential. Nu blev Kasper Salinpriset 2008 helt meningslöst för alla utom Bolle och Martin. Grattis!

Till den positiva överraskningen: Torsten Hilds inredning som får Guldstolen. Här är den svenska vardagsarkitekturen som gör sitt jobb med den äran utan att vara ängsligt korrekt eller tillkämpat tråkseriös. Humor och uppfinningsrikedom utan att tappa smakkornet och med ett otvivelaktiga mervärde för beställaren. I en tid där arkitekten reducerats till stylist och alla som har en smak är stylister höjer Torsten Hild värdet på landets mest devalverade prostitutionsyrke. Grattis!

Så till humoravdelningen (på både gott och ont). Årets mest pantade jury är den för Siena-priset. Man förstår att dom inte ens kunde producera en motivering utan nöjde sig med att ställa upp sig själva till exekution här. Pris till en idiot-ironisk nonsens- och lattjolajbanarkitektur i Stockholms mest övervärderade och homestajlade innerstadsghetto. Snyggt jobbat. Helt jävla meningslöst. Grattis!

Desto roligare var Kritikerpriset. Olle Stahle, Katarina Bonnevier, Mats Arvidsson, Lis Hogdal och Fredrik Nilsson gjorde det ingen trodde var möjligt och förnedrade sig själva och priset ytterligare ett snäpp jämfört med förra året. Jan Åman och Färgfabriken (som varken behöver mer uppmärksamhet eller fler priser) ”har lyckats engagera ett brett urval av sakkunniga från olika sektorer i samhället, inte minst politiker, fastighetsbolag och byggföretag kring frågorna. Dessutom, faktiskt, den berörda allmänheten.” Sedan när blev arkitekturkritik lika med överpretensiösa workshops och flummig folkbildning med von oben-perspektiv? Att juryn helt skamlöst skriver ”faktiskt” om ”den berörda allmänheten” säger allt om deras kontakt med den offentliga stadsbyggnadsdiskussionsverkligheten. För att inte tala om hur man krumbuktar sig för att undvika att dela ut priset till en arkitekturkritiker, precis ett år när det faktiskt har hänt en hel del på detta annars så sorgliga område. Vi har en pånyttfödd Mark Isitt som rumstrerar runt i landsortspressen (med benägen hjälp av sedvanligt okritiska och okunniga redaktörer, men ändå) och skakar liv i stendöda sosse- och andra strukturer. Vi har en ny stjärna i Erik Berg, som på ett ödmjukt men inte desto mindre skarpfokuserat sätt ställer upp nygamla och bortglömda perspektiv på den genompolitiserade verksamhet som är arkitektens. Läs hans blogg för helvete, juryvåp. Där har ni arkitektur på riktigt. Vi har en oförliknelig Mikael Askergren med ny inspiration och fortsatt originell kreativitet. Vi har strävsamma och inte totalt ointressanta stilister och språkhantverkare som Dan Hallemar och Tomas Lauri som knotar på i de mindre glamorösa bruksmedierna med vardagsarkitekturprosan. Vi har Elisabet Andersson, Sveriges enda arkitekturreporter (ibland till och med grävande). För att inte tala om att det detta år har startats en ny arkitekturtidskrift i Sverige, som har som uttalat mål att återupprätta texten som det framstående arkitekturverktyg den alltid har varit. Jävla idioter!